litenballerina

Jaha... Då var man gift! Fru Julia Petersson heter jag numera.
Det känns fantastiskt och lite overkligt, fast ändå, än så länge, precis som vanligt. Kan ju i och för sig bero på att Morgan och jag har bott tillsammans och umgåtts konstant hela sommaren, Skåne hos hans föräldrar. Så det är väl ingen konst att vara lediga tillsammans.
Man kanske får säga att livet som gift börjar när vardagen börjar, när jag pluggar och han jobbar. Så vi mjukstartar imorgon med att jag börjar skolan, sen ska han hitta ett jobb, snart hoppas vi och tror vi.
Vi har ju än så länge bara varit gifta ett dygn.

Jag återkommer när jag har mer erfarenhet av att vara gift.

Mogge brukar säga till mig "Nu är det väl dags att skriva lite?"
"Vadå?" säger jag då
"Ja, i din blogg."

Och nu är det faktiskt väldigt längesedan jag skrev något här och mycket har hänt sen sist...

T.ex. en lördagkväll i mars så var jag och Morgan på den bästa konserten på länge. Jag var nog mest lyrisk hela tiden och tyckte att det var fantastiskt, som att bli 17 år igen. Vi såg nämligen KENT i Kristianstad. Wow! Det var verkligen coolt!
Efter konserten hade Morgan förvarnat mig att vi skulle åka till Åhus och att det kunde vara kallt så jag skulle ta på mig varma kläder. Tja... är man dagisfröken så vet man hur man klär sig ordentligt, så jag hade på mig rejält med kläder när vi kom till Åhus.
Vi gick tillsammans ut på något som kallas Åhus Brygga, en brygga som är väldigt lång och med plankor med inristade namn och så. Vi gick och tittade ner i bryggan för vi letade efter plankan där Morgans morbror fått sitt namn inristat. När vi kom längst ut blev bryggan bredare och vi ställde oss vid bryggstaketet och tittade ut över vattnet tillsammans. Det var inte en helt klar himmel, lite moln, men vi såg stjärnorna och vattnet var spegelblankt.
Efter ett litet tag vände vi oss mot varandra. "Eftersom att du är ute och reser så mycket fram och tillbaka just nu så tycker jag att du ska få en liten present av mig." sa Morgan ooch grävde med handen i en ficka på jackan "Jasså?" sa jag, rätt förvånad. Han fick fram ett litet packet, man förstod att det var en ask där i, nyfiken som jag är så sliter jag nästan upp pappret, i tron att det är ett halsband eller något liknande, sen hörde jag hur det klirrade till, då går det upp för mig. Samtidigt tog Morgan tag i mina axlar och backade mig och säger "Julia, jag älskar dig och jag vill dela resten av mitt liv med dig..." sen gick han ner på knä "Vill du gifta dig med mig?"
Jag blev alldeles förstummad, sen sa jag "Skojar du med mig?" som att jag bara ville försäkra mig om att det var sant. Morgan svarade förtvivlat "nej!" Då kunde jag ju inte låta honom hållas längre, så jag svarade "Ja! Ja, ja, ja!"
Så så var det med det hele!
Den 15/3 förlovade sig Morgan Petersson och Julia Rydgård på Åhus Brygga.

Schysst! Nu är det bara en dag kvar att jobba, sen kommer jag gå på ett långt "jullov". Fast så heter det ju inte när man jobbar, men det är strunt samma.
Jag ska i alla fall fira en supermysig jul tillsammans med min familj, som jag träffar mer sällan nu faktiskt. På Annandagen ska vi träffa hela tjocka släkten och sedan ÄNTLIGEN ska jag fara ner till Skåne och tillbringa resten av mmin ledighet där, till trettondagen.
Har ingen aning om vad vi ska hitta på, förutom att jag kommer sättas i arbete en del, målas ska det tydligen göra. Men känner jag min Morgan rätt så kommer han se till så att vi håller oss sysselsatta... typ hela tiden :P

Jag har i alla fall fått ytterligare en utmaning här som jag har antagit.

Caroline! Här kommer min önskelista på "Åtta saker jag önskar mig av Tomten i Jul"

1. En mysig och fridfull jul

2. En målarlåda, med penslar, målardukar, färger,knivar etc.

3. Musik - bra och men udda

4. En ny handväska (behövs verkligen)

Det är nu det börjar blli svårt att komma på vad man önskar sig...

5. Ett frikort på Friskis & Svettis i Jakobsberg

6. Att ingen ska behöva känna sig ensam, någonsin

7. Bort med all orättvisa, som t.ex. barn som utsätts för sjukdomar, misshandel, svält, krig....

8. En flygel


Från det att jag skrev att det började bli svårt började jag tänka på nr.6 och framförallt nr.7.

Jag kan bli sjukt frustrerad över att bara sitta här i mitt säkra lilla hem i Sverige, med alla mina saker som jag inte ens behöver och inte göra något åt att barn i hela världen mår skit på grund av att de har hamnat i en eller annan tragisk sitution, den ena värre än den andra.
Jag vill vara med och göra skillnad, jag vill inte sitta här längre och dingla med fötterna och se ut som att det regnar, jag vill vara med i en förändring.
Läs detta noga:
När Steve Jobs, medgrundaren till Apple Computers såg att företagets tillväxt ökade snabbt insåg han att det behövdes en erfaren direktör som skulle kunna hålla i det övergripande ledarskapet. Därför försökte han få John Scully som jobbade för Pepsi-Cola.
"Efter att ha försökt smörja honom en del, började han inse att Scully nog skulle tacka nej till hans erbjudande. Därför tog han honom med sig högst upp på en skyskrapa som vätte mot Central Park i New York i ett sista försök att få honom att acceptera anbudet fån Apple.
Men inte ens då verkade han ha någon större framgång. Till slut tittade Steve Jobs John Scully i ögonen och sa i ren desperation: 'Vill du tillbringa resten av ditt liv med att sälja sockervatten, eller vill du ta chansen att förändra världen?'" -Ur Den smittande tron av Bill Hybels

Vad jag vill säga med detta är att vi är som John Scully, den som säljer sockervatten, eller köper dataspel, tvspel, tidningar, kläder, make up... saker som vi kanske egentligen inte behöver, som egentligen inte är till något värde i mer än högst en månad. Medan att skänka pengar till en organisation som t.ex. rädda barnen, eller liknande kan vara en del i ett livslångt arbete eller antagligen längre. Eller ännu bättre vara där du är, se de människor du har omkring dig och ge dem värme och kärlek och är du av den typen så åk ut till ett land och hjälp till som frivilligarbetare.
Förstår du? Du kan förändra världen och du behöver inte jobba som direktör på Apple för det! Du kan göra en förändring!
Jag hoppas nu att jag har satt igång lite tankar hos dig, för det var verkligen meningen.

Ibland, när man står inför stora förändringar i livet, eller nyligen varit med om sådana så tror man att man ska förändras så grymt mycket själv och bli någon slags superhjälte som klarar vilka motgångar som helst. Allt som var svårt förut tror man ska bli lätt på något vis. Så står man där inför samma problem igen och problemet har inte blivit lättare upplever man, det känns snarare tyngre och ännu mer jobbigt.
Då ställer man sig frågan: Hur kunde det bli så här?
Jag är nöjd med min situation i livet, jag mår bra, jag är välsignad med en underbar pojkvän, har goa vänner runt mig, jag har ett bra jobb där jag trivs som fisken i vattnet, flyttar snart ifrån mina föräldrar, jag dansar och sjunger på fritiden precis som jag vill.
Så hur kan jag låta ett litet problem äta upp hela min värld...?

Igår började jag fundera på om jag slappnar av för mycket, det kanske gör mig svagare och mer sårbar... eller? Är det bara en dålig ursäkt för mitt skumma beteende?
Jag vet inte, men nu tänker jag göra något åt det, för jag vill vara glad och tacksam över det jag har.

Morgan! Tack, för att du orkar!

Idag har jag vart hos mormor och morfar hela dagen. Det kanske kan låta lite enformigt och det är det väl på sätt och vis, men det är även trevligt och man får alltid härliga samtal med dem eller så får man veta något intressant. Det fick jag idag.
Morfar håller på att fixa en soffa åt mig, en jättefin soffa, den är i princip klar nu, jag skulle bara välja tyg så det gjorde jag idag. Då fick jag följa med in i hans lilla bod som han har ute på tomten, jag fick se soffan och en massa tyger som han haft i åtanke, till slut bestämde jag mig för ett. När jag var klar med det så kollade jag bakom mig, där stod en stol som jag tog ur ett av farmor och farfars förråd när jag skulle flytta till Jönköping. Den är av Gustaviansk stil, en Axstol. Den är fin till ram och form, men någon valde ett väldigt fult tyg till en väldigt ful färg på stolen (grå-grön) och det matchar inte med varann. Så min morfar hade nu en idé om att måla stolsramen ljust grå och sedan lägga på ett annat snyggare tyg. Jag är väldigt engagerad i den här stolen, för jag ser den som en klenod som går till spillo på grund av att ingen har tagit sig an den om den inte får göras om lite.
Min morfar märkte nog det och han plockade fram en präm med bilder på kreationer som han gjort, det var allt från 90-tals soffor i färgerna blått, grönt, gult och orange till riktiga gustavianska soffor och stolar, det var fotöljer och riktiga långsoffor och små soffor och en soffa som han gjort rundad runt ett bord, som en halvmåne (alltså inte runt hela bordet). Det var riktigt häftigt och jag blev väldigt imponerad och när jag tänkte efter så vet jag att de flesta möblerna hemma hos oss har han haft något att göra med.
Jag börjar mer och mer förstå vilken konstnär han är och att han verkligen måste brinna för det han gör, eftersom han snart är 80 år, lider av lättare parkinson och fortfarande vill hålla på. Det leder mig också till tanken att han är uppvuxen på Gotland på landet och att han måste ha haft det svårt med sina föräldrar säkert att leva ut sin dröm om att hålla på med möbler och hur kom han egentligen på detta intresse? Jag måste verkligen fråga honom det, och hur han lyckades att ta sig dit. Det skulle verkligen vara intressant att höra hela hans historia till hur han startade sin firma och hur allting gick till.

Jag börjar också förstå mitt kultur-och konstnärsintresse, var det startar någonstans och varifrån alla mina kreativa gener kommer ifrån och min kärlek för barn och människor i allmänhet och varför jag engeagerar mig i allt.
Morfar är ju tapetserare (en sån som klär möbler) och har koll på de flesta tider och kan se på en möbel om den är från 30-talet eller från 1750. Mormor älskar barn och har jobbat på dagis och har "sjung med ditt barn" i kyrkan. När hon var yngre jobbade hon inom vården. Hon var alltid engagerad i allt. Moster jobbade alltid inom vården och engagerad i det mesta. Både farmor och farfar är pianister, men jag känner inte till någon som var sångare, fast alla sjunger ju mer eller mindre. Men att utbilda sig som jag inom sång, dans och teater är jag nog den första som har gjort. Men kreativiteten sitter i mitt blod.

Trots att jag ofta är glad nuförtiden så puttrar lite ledsama och arga känslor upp ibland.
Så är det nu faktiskt. Jag har precis blivit påmind om känslan av hur det är att bli bedragen av någon man älskar. Jag har blivit bedragen många gånger av killar framförallt men även av tjejer, av bästa kompisar som man tror ska vara där, dom som man tror att man kan räkna med när det händer något, men när det händer så är något annat mycket viktigare, t.ex. ens kille. Som tur är så har jag faktiskt tre stycken tjejer som jag skulle kunna använda orden "min bästa kompis" om, fast en av dom börjar ärligt talat att bli lite tveksam...
Nu är det i alla fall inte tjejer jag tänkte prata om, utan killar, eller rättare sagt den killen.
Den killen gjorde något strax efter att det tog slut som jag har svårt att glömma och som sårade grymt. Medan vi var tillsammans så gjorde han bara små små saker som jag kunde uppleva som att han gillade någon annan och det tog tid för honom att få fram ordet "förlåt". Men det är inte heller det jag syftade på nu. Veckan efter att vi hade gjort slut så åkte han iväg på eget håll och festade på helgen, den helgen hånglade han även upp en av min bästa kompis kompisar, som jag har träffat någon gång och tyckt om dessutom. När han kom hem talade han om det för att han ville vara ärlig mot mig. Jag uppskattade givetvis ärligheten, men att han hade hånglat upp en brud som jag dessutom kände en knapp vecka efter att det tagit slut mellan oss fick mig att känna mig som ingenting i hans liv, ingenting. Det som vi hade tillsammans och delade, som vi hade så svårt att slita oss ifrån för att vi faktiskt älskade varandra, det betydde uppenbarligen inte mer än att det gick att hångla upp en annan brud bara en vecka efteråt.
Förstå mig rätt, han får verkligen hångla med vem han vill, det är inte så att jag ska ha någon slags ensamrätt på honom, men i det stadiet är allting väldigt känsligt och jag gjorde inte slut för att jag hatade honom. När jag gjorde slut var jag fortfarande kär, men jag kände mig ledsen och nere över att allting var mitt fel. Min skola tog en massa tid, jag hade kvällskurser och övningar som gjorde att jag alltid kom hem sent på kvällarna, jag hade barnkören på onsdagkvällarna, jag jobbade varannan lördag och gick oftast till kyrkan på söndagar. Jag försökte verkligen klistra ihop allt många gånger, ibland hoppade jag över saker bara för hans skull, för att vi skulle få mer tid, men jag räckte aldrig. Han klagade ibland när jag skulle till skolan och några gånger blev jag sen pga det.
Jag är inte övernaturlig på något sätt och när en människa som jag med mycket intressen inte får någon stöttning när man pluggar så hårt utan allt tycks gå en emot då kommer man till slut till en punkt när man inte orkar mer. Där var den punkten. Jag orkade verkligen inte, fast jag vet inte om jag kunde peka ut felet så tydligt som jag kan nu. Distansen till förhållandet gör att man ser problemen ur en annan vinkel.
Men tro mig, bara för att jag ser dom klarare nu innebär det inte att jag glömt allt som var bra och underbart, sagolikt.
Jag älskade honom verkligen och det innebär att saker som det som jag berättade tidigare sårar och det sitter ännu kvar och lär göra det ett bra tag.

Livet är en konstig sak. Ena dagen är det si andra dagen är det så. Livet förändras i en vändning.
Den senaste tiden har det varit alldeles för många vändningar. På nyårsafton mådde jag så bra, jag hade verkligen en underbar nyårsafton, veckan efter var också bra, en mysvecka, men jobbade en hel del också. Sen började skolan som jag sett fram emot, men sen började det bara gå utför.
Samma dag som skolan började kom mamma med chockbeskedet att hon hade en knöl i bakhuvet, som antagligen var en tumör, godartad, men den skulle opereras bort. Mamma var rädd och tyckte att det var jättejobbigt. Jag blev givetvis också rädd, för även om tumören var godartad kunde jag inte låte bli att tänka tanken att mamma kanske inte skulle vara kvar här om bara några månader, även fast jag visste att den risken inte var stor. jag åkte hem till Henrik och grät.
Sen satte vi igång med musikalveckan och jag hann nästan inte träffa någon annan än mina klasskamrater, efter den veckan var Henrik väldigt nere för att jag inte hade hunnit träffa honom och knappt hann träffa honom den veckan heller. Jag insåg att mitt liv kommer se ut så här, det spelar ingen roll hur mycket jag älskar honom, är han nere nu för det här kommer han alltid vara nere om jag fortsätter med detta som yrke. Jag sa detta, ungefär så, kommer inte exakt ihåg hur jag sa det, men jag sa att om han inte klarar det nu så skulle det i alla fall bli svårt i framtiden. På söndagmorgonen när jag skulle till kyrkan sa han att han inte skulle klara det. Jag blev ledsen, men förstod, på kvällen gjorde jag slut med honom. Samma morgon åkte mamma in akut på sjukhuset för att hon hade haft yrsel under natten, vilket var ett symptom som inte fick ha. Hon kom hem på eftermiddagen och mådde bra, det var öroninflammationen som spökat.
Hela denna vecka har varit jättejobbig, jag har velat prata med Henrik men inte vågat, för att jag skulle bryta ihop eller för att jag skulle såra honom genom att prata med honom. Men till slut kunde jag inte hålla mig, jag berättade ärligt hur jag kände mig och han svarade genom att berätta hur han kände och hela dagen (igår) hade vi ett ganska skönt samtal på sms, tyckte i alla fall jag.

Och så idag. Det började rätt bra idag, det var helt ok. Rebecka P sjöng en låt på interpretationen som jag blev väldigt berörd av som jag dessutom tänkt på hela veckan, en titel på ett tidigare inlägg "Just A Perfect Day". Det kom några tårar, efteråt hade vi rast och hon kom fram och kramade om mig.
På lunchen gick jag in i ett sångrum och övade under tiden ringde mamma mig och hon meddelade mig att min gammelmoster dött på morgonen.
Det var snäppet för mycket för mig. Jag gick ifrån rummet, försökte torka bort tårarna, yrslig och snurrig, men ändå fast besluten att göra min sånginsats och sedan åka hem.
Gammelmoster kan låta som en person som är långt bort och som man inte har så mycket kontakt med, men min gammelmoster var inte långt borta, hon var snarare som en moster eller en extra mormor till mig. Hon blev 91, så hon var ju gammal, men en stark kvinna som jag alltid kommer se upp till. Hon var riktigt pigg till hon var 89 skulle jag tro. Hon har aldrig varit gift eller haft en man, utan alltid bott själv och funnits där för alla andra, hon har alltid rest själv, när hon var yngre åkte hon på cykelsemester själv i två veckor och det blev många långsemestrar utomlands för henne även på äldre dar. Hon hade alltid så mycket att berätta och jag är glad att jag vid några tillfällen trots att hon började bli gammal och trött fick sitta ner med henne själv och bara prata och höra vad hon hade att berätta. Men jag önskar, som man ofta gör när någon nära dör, att jag hade spenderat mer tid med henne. För mig är hon fortfarande en stark och mystisk kvinna som jag trots att jag har träffat henne och pratat med henne många gånger, inte vet så mycket om. Men min moster Edit är den coolaste kvinnan jag någonsin träffat och antagligen den coolaste jag någonsin kommer att träffa.

Nu var det länge sedan jag skrev.
Jag har börjat Kulturama nu, det är asroligt! Har verkligen roligt varenda dag, men det är en stor press oxå. Man ska vara uppvärmd i rösten och i kroppen, hitta rätt låtar och movements och hela tiden göra sitt bästa. Ge det bästa intrycket till alla så man klarar av musikalvärlden. Men det är verkligen inte svårt eftersom alla vill visa sig från sin bästa sida, så alla är ju trevliga... det blir lite annat när man kommer in lite på terminen, då märker man vilka man går ihop med och vilka man inte går ihop med... haha!

Den här helgen har faktiskt varit helt underbar... Henrik har vart här och vi har egentligen inte gjort något speciellt, förutom att ha en väldigt mysig helg tillsammans, se varandra, prata med varandra, röra varandra och ja...
Vi letar efter lägenhet och har en på G i Edsberg, men ekonomiskt sätt så verkar det bäst att hitta något i Upplands-Väsby, så vi söker där med förstårs. Jag kommer dock inte ha råd att flytta in än på ett tag, jag räknar med att det tidigast blir i sommar, om jag inte lyckas få något väldigt välbetalt jobb.

Det känns jätteskönt att det nog inte dröjer så länge innan jag kan åka till Henrik över dagen, jag känner att jag är på väg in i ett nytt kapitel i mitt lilla liv.

Det ska verkligen på skönt att komma härifrån. Slippa att sitta framför datorn och inte göra någonting, skaffa sig ett aktivt liv. Slippa tömma diskmaskiner varje morgon för att sedan fylla den igen med disk som ingen orkat ta hand om tidigare. Slippa den alltför stressade och snurriga chefen som man inte vet var man har. Torka av nersnuskade bord slänga äcklig gammal mat... etc
Men det finns saker som jag kommer sakna... dom små pratstunderna med Luke, alla blickar när man springer förbi Wx3's kontor (det jobbar bara grabbar där), luncha med Nespresso. Men jag har ju mamma kvar här och kommer jobba som värdinna åt Nespresso på mässor och hjälpa till med småsaker, men jag slipper åtminstone sitta här hela dagarna och känna att dagen bara går utan att man gör någonting.

På måndag så börjar det aktiva livet, jupp så är det. Jag kommer ha skola på heltid med dans, sång och teater, kommer ta åtminstone en extra danskurs på måndagkvällen, på onsdagkvällar kommer jag ha barnkören Joy och efter det lovsångsteamet, sen ska jag nog jobba varannan helg, men tack och lov inte nu i början. Skönt tycker jag, men det blir mindre pengar då, tyvärr.

Det finns planer och funderingar med älsklingen som gör det här året ännumer spännande. För spännande kommer det bli, lite hektiskt säkert tungt ibland, men roligt och spännande tror jag framförallt.
Jag ser fram emot nya tag!
Here I come!