Livet är ett mysterium
Livet är en konstig sak. Ena dagen är det si andra dagen är det så. Livet förändras i en vändning.
Den senaste tiden har det varit alldeles för många vändningar. På nyårsafton mådde jag så bra, jag hade verkligen en underbar nyårsafton, veckan efter var också bra, en mysvecka, men jobbade en hel del också. Sen började skolan som jag sett fram emot, men sen började det bara gå utför.
Samma dag som skolan började kom mamma med chockbeskedet att hon hade en knöl i bakhuvet, som antagligen var en tumör, godartad, men den skulle opereras bort. Mamma var rädd och tyckte att det var jättejobbigt. Jag blev givetvis också rädd, för även om tumören var godartad kunde jag inte låte bli att tänka tanken att mamma kanske inte skulle vara kvar här om bara några månader, även fast jag visste att den risken inte var stor. jag åkte hem till Henrik och grät.
Sen satte vi igång med musikalveckan och jag hann nästan inte träffa någon annan än mina klasskamrater, efter den veckan var Henrik väldigt nere för att jag inte hade hunnit träffa honom och knappt hann träffa honom den veckan heller. Jag insåg att mitt liv kommer se ut så här, det spelar ingen roll hur mycket jag älskar honom, är han nere nu för det här kommer han alltid vara nere om jag fortsätter med detta som yrke. Jag sa detta, ungefär så, kommer inte exakt ihåg hur jag sa det, men jag sa att om han inte klarar det nu så skulle det i alla fall bli svårt i framtiden. På söndagmorgonen när jag skulle till kyrkan sa han att han inte skulle klara det. Jag blev ledsen, men förstod, på kvällen gjorde jag slut med honom. Samma morgon åkte mamma in akut på sjukhuset för att hon hade haft yrsel under natten, vilket var ett symptom som inte fick ha. Hon kom hem på eftermiddagen och mådde bra, det var öroninflammationen som spökat.
Hela denna vecka har varit jättejobbig, jag har velat prata med Henrik men inte vågat, för att jag skulle bryta ihop eller för att jag skulle såra honom genom att prata med honom. Men till slut kunde jag inte hålla mig, jag berättade ärligt hur jag kände mig och han svarade genom att berätta hur han kände och hela dagen (igår) hade vi ett ganska skönt samtal på sms, tyckte i alla fall jag.
Och så idag. Det började rätt bra idag, det var helt ok. Rebecka P sjöng en låt på interpretationen som jag blev väldigt berörd av som jag dessutom tänkt på hela veckan, en titel på ett tidigare inlägg "Just A Perfect Day". Det kom några tårar, efteråt hade vi rast och hon kom fram och kramade om mig.
På lunchen gick jag in i ett sångrum och övade under tiden ringde mamma mig och hon meddelade mig att min gammelmoster dött på morgonen.
Det var snäppet för mycket för mig. Jag gick ifrån rummet, försökte torka bort tårarna, yrslig och snurrig, men ändå fast besluten att göra min sånginsats och sedan åka hem.
Gammelmoster kan låta som en person som är långt bort och som man inte har så mycket kontakt med, men min gammelmoster var inte långt borta, hon var snarare som en moster eller en extra mormor till mig. Hon blev 91, så hon var ju gammal, men en stark kvinna som jag alltid kommer se upp till. Hon var riktigt pigg till hon var 89 skulle jag tro. Hon har aldrig varit gift eller haft en man, utan alltid bott själv och funnits där för alla andra, hon har alltid rest själv, när hon var yngre åkte hon på cykelsemester själv i två veckor och det blev många långsemestrar utomlands för henne även på äldre dar. Hon hade alltid så mycket att berätta och jag är glad att jag vid några tillfällen trots att hon började bli gammal och trött fick sitta ner med henne själv och bara prata och höra vad hon hade att berätta. Men jag önskar, som man ofta gör när någon nära dör, att jag hade spenderat mer tid med henne. För mig är hon fortfarande en stark och mystisk kvinna som jag trots att jag har träffat henne och pratat med henne många gånger, inte vet så mycket om. Men min moster Edit är den coolaste kvinnan jag någonsin träffat och antagligen den coolaste jag någonsin kommer att träffa.
Den senaste tiden har det varit alldeles för många vändningar. På nyårsafton mådde jag så bra, jag hade verkligen en underbar nyårsafton, veckan efter var också bra, en mysvecka, men jobbade en hel del också. Sen började skolan som jag sett fram emot, men sen började det bara gå utför.
Samma dag som skolan började kom mamma med chockbeskedet att hon hade en knöl i bakhuvet, som antagligen var en tumör, godartad, men den skulle opereras bort. Mamma var rädd och tyckte att det var jättejobbigt. Jag blev givetvis också rädd, för även om tumören var godartad kunde jag inte låte bli att tänka tanken att mamma kanske inte skulle vara kvar här om bara några månader, även fast jag visste att den risken inte var stor. jag åkte hem till Henrik och grät.
Sen satte vi igång med musikalveckan och jag hann nästan inte träffa någon annan än mina klasskamrater, efter den veckan var Henrik väldigt nere för att jag inte hade hunnit träffa honom och knappt hann träffa honom den veckan heller. Jag insåg att mitt liv kommer se ut så här, det spelar ingen roll hur mycket jag älskar honom, är han nere nu för det här kommer han alltid vara nere om jag fortsätter med detta som yrke. Jag sa detta, ungefär så, kommer inte exakt ihåg hur jag sa det, men jag sa att om han inte klarar det nu så skulle det i alla fall bli svårt i framtiden. På söndagmorgonen när jag skulle till kyrkan sa han att han inte skulle klara det. Jag blev ledsen, men förstod, på kvällen gjorde jag slut med honom. Samma morgon åkte mamma in akut på sjukhuset för att hon hade haft yrsel under natten, vilket var ett symptom som inte fick ha. Hon kom hem på eftermiddagen och mådde bra, det var öroninflammationen som spökat.
Hela denna vecka har varit jättejobbig, jag har velat prata med Henrik men inte vågat, för att jag skulle bryta ihop eller för att jag skulle såra honom genom att prata med honom. Men till slut kunde jag inte hålla mig, jag berättade ärligt hur jag kände mig och han svarade genom att berätta hur han kände och hela dagen (igår) hade vi ett ganska skönt samtal på sms, tyckte i alla fall jag.
Och så idag. Det började rätt bra idag, det var helt ok. Rebecka P sjöng en låt på interpretationen som jag blev väldigt berörd av som jag dessutom tänkt på hela veckan, en titel på ett tidigare inlägg "Just A Perfect Day". Det kom några tårar, efteråt hade vi rast och hon kom fram och kramade om mig.
På lunchen gick jag in i ett sångrum och övade under tiden ringde mamma mig och hon meddelade mig att min gammelmoster dött på morgonen.
Det var snäppet för mycket för mig. Jag gick ifrån rummet, försökte torka bort tårarna, yrslig och snurrig, men ändå fast besluten att göra min sånginsats och sedan åka hem.
Gammelmoster kan låta som en person som är långt bort och som man inte har så mycket kontakt med, men min gammelmoster var inte långt borta, hon var snarare som en moster eller en extra mormor till mig. Hon blev 91, så hon var ju gammal, men en stark kvinna som jag alltid kommer se upp till. Hon var riktigt pigg till hon var 89 skulle jag tro. Hon har aldrig varit gift eller haft en man, utan alltid bott själv och funnits där för alla andra, hon har alltid rest själv, när hon var yngre åkte hon på cykelsemester själv i två veckor och det blev många långsemestrar utomlands för henne även på äldre dar. Hon hade alltid så mycket att berätta och jag är glad att jag vid några tillfällen trots att hon började bli gammal och trött fick sitta ner med henne själv och bara prata och höra vad hon hade att berätta. Men jag önskar, som man ofta gör när någon nära dör, att jag hade spenderat mer tid med henne. För mig är hon fortfarande en stark och mystisk kvinna som jag trots att jag har träffat henne och pratat med henne många gånger, inte vet så mycket om. Men min moster Edit är den coolaste kvinnan jag någonsin träffat och antagligen den coolaste jag någonsin kommer att träffa.
Kommentarer
Trackback