litenballerina

Jaha... Då var man gift! Fru Julia Petersson heter jag numera.
Det känns fantastiskt och lite overkligt, fast ändå, än så länge, precis som vanligt. Kan ju i och för sig bero på att Morgan och jag har bott tillsammans och umgåtts konstant hela sommaren, Skåne hos hans föräldrar. Så det är väl ingen konst att vara lediga tillsammans.
Man kanske får säga att livet som gift börjar när vardagen börjar, när jag pluggar och han jobbar. Så vi mjukstartar imorgon med att jag börjar skolan, sen ska han hitta ett jobb, snart hoppas vi och tror vi.
Vi har ju än så länge bara varit gifta ett dygn.

Jag återkommer när jag har mer erfarenhet av att vara gift.

OJ!! Jag och Morgan gifter oss snart...
Insåg det i helgen när mina tjejkompisar i kyrkan kidnappade mig och körde iväg med mig på möhippa.
Det var fruktansvärt roligt, men framförallt fruktansvärt nervöst till att börja med... Men det gick ju bra.

Jag tror att jag kommer bli en lycklig fru i alla fall, vare sig jag heter fru Petersson, Rydgård eller Haraldsson eller något annat.
Jag ser verkligen fram emot att få leva ett helt liv tillsammans med Morgan, dela allt; glädje, sorg, problem, konstigheter, komiska saker, snacka skit, mysa i soffan... Jag ser till och med fram emot att få gräla med dig Morgan, eftersom jag i princip alltid måste diskutera med dig på telefon så ser jag fram emot att se dig i ögonen när vi diskuterar/grälar.

Måste komma med en utvärdering senare, men jag tror verkligen att det är värt att gifta sig med mister Right, spelar ingen roll vad man går igenom, på något sätt så klarar man det, tror jag. 
För mig är i alla fall mister Right Morgan Petersson!

Mogge brukar säga till mig "Nu är det väl dags att skriva lite?"
"Vadå?" säger jag då
"Ja, i din blogg."

Och nu är det faktiskt väldigt längesedan jag skrev något här och mycket har hänt sen sist...

T.ex. en lördagkväll i mars så var jag och Morgan på den bästa konserten på länge. Jag var nog mest lyrisk hela tiden och tyckte att det var fantastiskt, som att bli 17 år igen. Vi såg nämligen KENT i Kristianstad. Wow! Det var verkligen coolt!
Efter konserten hade Morgan förvarnat mig att vi skulle åka till Åhus och att det kunde vara kallt så jag skulle ta på mig varma kläder. Tja... är man dagisfröken så vet man hur man klär sig ordentligt, så jag hade på mig rejält med kläder när vi kom till Åhus.
Vi gick tillsammans ut på något som kallas Åhus Brygga, en brygga som är väldigt lång och med plankor med inristade namn och så. Vi gick och tittade ner i bryggan för vi letade efter plankan där Morgans morbror fått sitt namn inristat. När vi kom längst ut blev bryggan bredare och vi ställde oss vid bryggstaketet och tittade ut över vattnet tillsammans. Det var inte en helt klar himmel, lite moln, men vi såg stjärnorna och vattnet var spegelblankt.
Efter ett litet tag vände vi oss mot varandra. "Eftersom att du är ute och reser så mycket fram och tillbaka just nu så tycker jag att du ska få en liten present av mig." sa Morgan ooch grävde med handen i en ficka på jackan "Jasså?" sa jag, rätt förvånad. Han fick fram ett litet packet, man förstod att det var en ask där i, nyfiken som jag är så sliter jag nästan upp pappret, i tron att det är ett halsband eller något liknande, sen hörde jag hur det klirrade till, då går det upp för mig. Samtidigt tog Morgan tag i mina axlar och backade mig och säger "Julia, jag älskar dig och jag vill dela resten av mitt liv med dig..." sen gick han ner på knä "Vill du gifta dig med mig?"
Jag blev alldeles förstummad, sen sa jag "Skojar du med mig?" som att jag bara ville försäkra mig om att det var sant. Morgan svarade förtvivlat "nej!" Då kunde jag ju inte låta honom hållas längre, så jag svarade "Ja! Ja, ja, ja!"
Så så var det med det hele!
Den 15/3 förlovade sig Morgan Petersson och Julia Rydgård på Åhus Brygga.

Schysst! Nu är det bara en dag kvar att jobba, sen kommer jag gå på ett långt "jullov". Fast så heter det ju inte när man jobbar, men det är strunt samma.
Jag ska i alla fall fira en supermysig jul tillsammans med min familj, som jag träffar mer sällan nu faktiskt. På Annandagen ska vi träffa hela tjocka släkten och sedan ÄNTLIGEN ska jag fara ner till Skåne och tillbringa resten av mmin ledighet där, till trettondagen.
Har ingen aning om vad vi ska hitta på, förutom att jag kommer sättas i arbete en del, målas ska det tydligen göra. Men känner jag min Morgan rätt så kommer han se till så att vi håller oss sysselsatta... typ hela tiden :P

Jag har i alla fall fått ytterligare en utmaning här som jag har antagit.

Caroline! Här kommer min önskelista på "Åtta saker jag önskar mig av Tomten i Jul"

1. En mysig och fridfull jul

2. En målarlåda, med penslar, målardukar, färger,knivar etc.

3. Musik - bra och men udda

4. En ny handväska (behövs verkligen)

Det är nu det börjar blli svårt att komma på vad man önskar sig...

5. Ett frikort på Friskis & Svettis i Jakobsberg

6. Att ingen ska behöva känna sig ensam, någonsin

7. Bort med all orättvisa, som t.ex. barn som utsätts för sjukdomar, misshandel, svält, krig....

8. En flygel


Från det att jag skrev att det började bli svårt började jag tänka på nr.6 och framförallt nr.7.

Jag kan bli sjukt frustrerad över att bara sitta här i mitt säkra lilla hem i Sverige, med alla mina saker som jag inte ens behöver och inte göra något åt att barn i hela världen mår skit på grund av att de har hamnat i en eller annan tragisk sitution, den ena värre än den andra.
Jag vill vara med och göra skillnad, jag vill inte sitta här längre och dingla med fötterna och se ut som att det regnar, jag vill vara med i en förändring.
Läs detta noga:
När Steve Jobs, medgrundaren till Apple Computers såg att företagets tillväxt ökade snabbt insåg han att det behövdes en erfaren direktör som skulle kunna hålla i det övergripande ledarskapet. Därför försökte han få John Scully som jobbade för Pepsi-Cola.
"Efter att ha försökt smörja honom en del, började han inse att Scully nog skulle tacka nej till hans erbjudande. Därför tog han honom med sig högst upp på en skyskrapa som vätte mot Central Park i New York i ett sista försök att få honom att acceptera anbudet fån Apple.
Men inte ens då verkade han ha någon större framgång. Till slut tittade Steve Jobs John Scully i ögonen och sa i ren desperation: 'Vill du tillbringa resten av ditt liv med att sälja sockervatten, eller vill du ta chansen att förändra världen?'" -Ur Den smittande tron av Bill Hybels

Vad jag vill säga med detta är att vi är som John Scully, den som säljer sockervatten, eller köper dataspel, tvspel, tidningar, kläder, make up... saker som vi kanske egentligen inte behöver, som egentligen inte är till något värde i mer än högst en månad. Medan att skänka pengar till en organisation som t.ex. rädda barnen, eller liknande kan vara en del i ett livslångt arbete eller antagligen längre. Eller ännu bättre vara där du är, se de människor du har omkring dig och ge dem värme och kärlek och är du av den typen så åk ut till ett land och hjälp till som frivilligarbetare.
Förstår du? Du kan förändra världen och du behöver inte jobba som direktör på Apple för det! Du kan göra en förändring!
Jag hoppas nu att jag har satt igång lite tankar hos dig, för det var verkligen meningen.

Jag har blivit utmanad av  Carolina:) (tesla.blogg.se)

REGLER: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver dessa regler. I Slutet av inlägget skriver du minst 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm ej att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

1. Jag är en typisk tidsoptimist- i alla fall när jag inte har långt till något, då kommer gärna mycket försent...

2. Jag sjunger och vill jobba med sång, spelar även piano

3. Jag är väääldigt lat, mer än jag någonsin kommer erkänna för dig Morgan

4. Jag är sprallig och flummig allrahelst när jag är trött

5. Jag älskar dessert-ort

6. Jag har en stor förkärlek till Skåne 

7. Jag är fruktansvärt nyfiken av mig och kan oftast inte låta bli att tjuvkika när jag vet att det är julklappsinköp

8. Jag kommer ofta ihåg händelser du aldrig skulle minnas, men säg inget viktigt till mig när jag kollar på TV eller när något annat distraherar för jag har redan glömt bort det.

Jag utmanar:
Caroline (Caroline)
Micha (eyeofstone)
Emma (skruttensblogg)
Maja (maja)

Ibland, när man står inför stora förändringar i livet, eller nyligen varit med om sådana så tror man att man ska förändras så grymt mycket själv och bli någon slags superhjälte som klarar vilka motgångar som helst. Allt som var svårt förut tror man ska bli lätt på något vis. Så står man där inför samma problem igen och problemet har inte blivit lättare upplever man, det känns snarare tyngre och ännu mer jobbigt.
Då ställer man sig frågan: Hur kunde det bli så här?
Jag är nöjd med min situation i livet, jag mår bra, jag är välsignad med en underbar pojkvän, har goa vänner runt mig, jag har ett bra jobb där jag trivs som fisken i vattnet, flyttar snart ifrån mina föräldrar, jag dansar och sjunger på fritiden precis som jag vill.
Så hur kan jag låta ett litet problem äta upp hela min värld...?

Igår började jag fundera på om jag slappnar av för mycket, det kanske gör mig svagare och mer sårbar... eller? Är det bara en dålig ursäkt för mitt skumma beteende?
Jag vet inte, men nu tänker jag göra något åt det, för jag vill vara glad och tacksam över det jag har.

Morgan! Tack, för att du orkar!

Tid som finns här, men som inte syns och inte hörs.
Tiden känns inte, man kan inte ta på den.
Den lever i ett eget rum, den svävar omkring och ingen märker att den finns.
Fast den finns... Den går, genom varje rum går den, jämt och ständigt, en tickande klocka som förevigt tar sig framåt.
Tiden kan inte sluta, tiden bara går, även om man försöker stanna den.

Tiden som jag har har blivit given till mig och det är min uppgift att göra det bästa av den tiden som jag fått.
Jag kan inte ändra det som varit, jag kan bara ta hand om den tid som ligger framför mig.
Men så fort jag får en sekund så glider den ur mina händer.
Jag är maktlös, kan inte påverka tiden.
Tiden bara går...

Idag var en sån där morgon/förmiddag när jag bara kände för att ta det lugnt, i och med att jag vaknade så sent så gav jag upp tanken på att försöka hinna till kyrkan redan när jag vaknade. Så jag gick upp bryggde mig en mugg kaffe, fixade frukost och satte mig i kökssoffan och tog tag i min nya tidning, IKON. Där läste jag både det ena och det andra om kvinnors utseende och krav, om hur mediavärlden och företagen gör allt för att sälja sina produkter på oss som ska göra oss snyggare, vackrare och till lyckligare människor. (Ni får ursäkta killar, men det här kommer handla om kvinnor, eftersom jag vet hur det är att vara en sådan.)
Sitter bl.a. och tänker på skönhetsidealen, på hur smala modellerna är som visar upp kläderna som vi sedan går och köper. Vad ger det för intryck till en nybliven tonåring? Det är inte många tjejer i puberteten som är smala, men många som lätt tar in skönhetsidealen och börjar banta för att de ser att de är för tjocka för idealen. Banta! När man bara är 12, 13 år. Det är ju sjukt. Kroppen har ju inte växt klart än. Visst finns det barn i den åldern som verkligen har problem med vikten och behöver banta lite för sin egen hälsas skull, det är inte det jag pratar om nu. Jag snackar om en vanlig 13-årig tjej, mitt i sin fysiska utveckling som börjar banta för att hon har upptäckt att hon inte håller måtten.
Men tro mig, det är inte bara ett problem för tjejer i yngre tonåren, nej då. Det följer med upp i åldrarna. Tänker bl.a. på min mamma som är 45, hon kämpar fortfarande med dessa ideal, skriker högt så fort hon har blivit för stor för att ha ett par byxor och panikbantar p.g.a. detta. Vad ger det för signaler till min lillasyster, som står precis i början av den jobbigaste perioden i sitt liv. Vad gav det för signaler till mig när jag var i den åldern och nu...
Jag kan i alla fall tala om att alla negativa signaler och ord som man får höra om sig själv sitter kvar länge länge och det tar tid att jobba bort. Under tiden man jobbar bort det kommer det oftast något nytt som påminner om vad det är för fel på mig och min kropp.
Som för nästan 2 år sedan, jag gick på dans-och bibelskola i Huskvarna. Vi pratade mycket om kroppen och att Gud hade skapat en till den man var och att man inte skulle falla för sånna lögner som att man var för tjock eller inte dög till. Vi tjejer gick in för det här väldigt mycket och pratade i gruppen en del om våra problem och vi stöttade varandra i det. Men så ibland blev jag bara trött på mig själv och på att jag inte kunde bli smalare trots att jag tränade så mycket och en kväll pratade jag med min dåvarande pojkvän om detta. Samtidigt hade jag poppat en påse med popcorn som jag åt på. Plötsligt sa han "Jag fattar inte att du orkar smälla i dig en hel påse popcorn alldeles själv. Jag skulle må skitilla."  i mina öron lät det ungefär så här "Inte konstigt att du är så tjock när du smäller i dig en hel popcorn påse själv, din stora feta kossa." Jag fick en fruktansvärd ångest, näst intill panik och efter ett tag ursäktade jag mig med att jag behövde gå på toa, vi la på. Jag gick på toa och spydde upp säkert allt som jag ätit den kvällen.
Jag säger inte detta för att du ska tycka synd om mig, jag har bättre karaktär nu och skulle nog aldrig göra om det. Jag säger detta för att du som kille ska förstå att säger man något negativt om en tjej och hennes kropp så kanske du glömmer bort det redan nästa minut men hon lever med det i flera år, kanske i hela sitt liv.
Du som är tjej, det hjälper inte att spy upp maten, jag har provat, jag blev inte smalare jag mådde bara illa. Att svälta sig själv, visst du blir smalare, men din kropp kommer sluta fungera och i de värsta fallen går det så långt att du blir tvångsintagen på sjukhus och psyket. Banta... nja, det funkar väl så länge man bantar men när du börjar äta som förr så går du upp i vikt igen.
Här har du det bästa sättet av alla. Ställ dig framför spegeln, TITTA på dig själv och säg "Jag ser bra ut, jag är nöjd med mig själv. Jag är bäst. Jag tycker om min kropp." När du gjort detta så många gånger så att du känner dig säker på dig själv så tar du en gång i veckan när du börjar träna något som du tycker är kul. Kanske cykla, springa, aerobics, gym, dansa, kampsport, lagsport, etc... Ät mer än en timma innan träning och vänta inte mer än en timma efter träning med mat. Då mår du bäst. Jag började dansa för snart 2 år sedan och nu tycker jag att det är så roligt att jag inte kan sluta. Precis så ska det vara.
Slutligen, låt ingen någonsin få trycka ner dig pga av vem du är eller ditt utseende, gör den personen varse om att du inte tänker ta någon skit!

Mors, vad sliten man är!
Fattar inte, det har ju gått flera dagar sedan vi hade sista föreställningen, man borde ju börja känna sig lite utvilad, men icke... Kan det bero på att jag snackar i telefon halva nätterna... Kan ha med saken att göra.
Jag har i vilket fall nyligen vart med i produktionen Urinetown i min skola, det har vart grymt kul, grymt jobbigt och tidskrävande. Kunde verkligen inte göra något vid sidan om skolan. Men det blev bra, Urpremiären gick väldigt bra, sen gick alla föreställningar utan någon större tabbe. I tisdags avslutades allt med en fest och buffé och en prisutdelning där 2-orna utnämde oss till olika saker. Jag blev Årets Överaskning med motiveringen: Även i de lugnaste vattnen fanns en ful fisk. Först när jag fick det fattade jag ingenting, men efter en stund fattade jag, då var det roligt... haha!

Börjar komma ikapp mig själv nu, ska bara iväg och jobba idag sen är det två mycket lugna veckor framöver då jag bara ska ta det lugnt... om jag kan, om det går. Skulle tydligen ner till Morgan nästa helg och då blir det nog inte så lugnt... har jag fått en känsla av.

Det börjar kännas som att det var länge sedan jag skrev nu, det kan bero på att jag har vart i Bjärnum (Skåne) och sen jag kom hem så har jag bara varit svintrött. Är fortfarande. Nästan så trött så att när någon petar på mig så börjar jag grina, fast jag har inte gjort det än iaf. Fast det var nära igår, men jag höll mig, jag är verkligen trött på att gråta, har tyckt synd om mig själv tillräckligt.

Jaja, nu till något lite roligare.
Var ju hos Rebecka i Bjärnum som sagt förra veckan (påsklov - "Va? Har inte du påsklov!? Haha! Naa nana nanaa na!"). Hade verkligen en underbart bra vecka, det var bra väder, det var lediga dagar då vi klev upp lite senare än vanligt (så sent blev det inte, vi blev oftast väckta av en biltuta eller grannens hund vid 9-tiden) och sölade oss. Vi drack kaffe till frukosten och sedan begav vi oss iväg någonstans. Två dagar var vi inne i The Big Capital (or not) Hässleholm, väldigt mysig stad. Ena gången var Beckas vän Noomie med andra gången åkte vi in själva. En kväll åkte vi och hälsade på Beckas syster Ida och hennes man Manne (höhö!) vi såg Lejonkungen 3 som var under förväntan, kanske roligare om man ser den igen, men jag trodde den skulle vara roligare. En dag var vi i pingstkyrkan och började sätta ihop vår koreografi som är till Ung Kraft-helgen (snart). Efter en stunds träning blev vi båda väldigt sugna på kaffe, vi gick till konditoriet och tog lite fika, i den goda tron att vi skulle gå tillbaka och träna, den kan jag lova att vi inte gjorde. Vi gick hem till Beckas, åt mat och började kolla på den långa varianten av Stolthet och Fördom med Colin Firth. Wow! Det är allt jag kan säga... WOW!
Två dagar vet jag att det var spelkväll! Första och andra kvällen. Första kvällen fick jag träffa den så väl omtalade Morgan som är Beckas kompis. Ha! Dom beter sig som gifta! Det var inte sista gången jag fick se honom, tråkigt nog :-P
På fredagen åkte vi på ungdomsgrupp i två kyrkor, det var en rolig turné. Vi hann med två andakter, varav en vi blev mer medverkande i - på Beckas initiativ.
Under tiden jag var nere hos Becka så blev även Noomie och Beckas bror Patrick tillsammans, mitt framför ögonen på oss. Det var en rolig och annorlunda upplevelse.
Ja, så det var en skön och trevlig vecka, jag fick träffa Beckas familj och de vänner som hon snackar mest om. Jag får väl medge att jag kände det så lätt att flyta in i gänget och jag gillade stället så mycket att jag nog skulle kunna tänka mig att flytta dit en vacker dag.

Idag har jag vart hos mormor och morfar hela dagen. Det kanske kan låta lite enformigt och det är det väl på sätt och vis, men det är även trevligt och man får alltid härliga samtal med dem eller så får man veta något intressant. Det fick jag idag.
Morfar håller på att fixa en soffa åt mig, en jättefin soffa, den är i princip klar nu, jag skulle bara välja tyg så det gjorde jag idag. Då fick jag följa med in i hans lilla bod som han har ute på tomten, jag fick se soffan och en massa tyger som han haft i åtanke, till slut bestämde jag mig för ett. När jag var klar med det så kollade jag bakom mig, där stod en stol som jag tog ur ett av farmor och farfars förråd när jag skulle flytta till Jönköping. Den är av Gustaviansk stil, en Axstol. Den är fin till ram och form, men någon valde ett väldigt fult tyg till en väldigt ful färg på stolen (grå-grön) och det matchar inte med varann. Så min morfar hade nu en idé om att måla stolsramen ljust grå och sedan lägga på ett annat snyggare tyg. Jag är väldigt engagerad i den här stolen, för jag ser den som en klenod som går till spillo på grund av att ingen har tagit sig an den om den inte får göras om lite.
Min morfar märkte nog det och han plockade fram en präm med bilder på kreationer som han gjort, det var allt från 90-tals soffor i färgerna blått, grönt, gult och orange till riktiga gustavianska soffor och stolar, det var fotöljer och riktiga långsoffor och små soffor och en soffa som han gjort rundad runt ett bord, som en halvmåne (alltså inte runt hela bordet). Det var riktigt häftigt och jag blev väldigt imponerad och när jag tänkte efter så vet jag att de flesta möblerna hemma hos oss har han haft något att göra med.
Jag börjar mer och mer förstå vilken konstnär han är och att han verkligen måste brinna för det han gör, eftersom han snart är 80 år, lider av lättare parkinson och fortfarande vill hålla på. Det leder mig också till tanken att han är uppvuxen på Gotland på landet och att han måste ha haft det svårt med sina föräldrar säkert att leva ut sin dröm om att hålla på med möbler och hur kom han egentligen på detta intresse? Jag måste verkligen fråga honom det, och hur han lyckades att ta sig dit. Det skulle verkligen vara intressant att höra hela hans historia till hur han startade sin firma och hur allting gick till.

Jag börjar också förstå mitt kultur-och konstnärsintresse, var det startar någonstans och varifrån alla mina kreativa gener kommer ifrån och min kärlek för barn och människor i allmänhet och varför jag engeagerar mig i allt.
Morfar är ju tapetserare (en sån som klär möbler) och har koll på de flesta tider och kan se på en möbel om den är från 30-talet eller från 1750. Mormor älskar barn och har jobbat på dagis och har "sjung med ditt barn" i kyrkan. När hon var yngre jobbade hon inom vården. Hon var alltid engagerad i allt. Moster jobbade alltid inom vården och engagerad i det mesta. Både farmor och farfar är pianister, men jag känner inte till någon som var sångare, fast alla sjunger ju mer eller mindre. Men att utbilda sig som jag inom sång, dans och teater är jag nog den första som har gjort. Men kreativiteten sitter i mitt blod.

Trots att jag ofta är glad nuförtiden så puttrar lite ledsama och arga känslor upp ibland.
Så är det nu faktiskt. Jag har precis blivit påmind om känslan av hur det är att bli bedragen av någon man älskar. Jag har blivit bedragen många gånger av killar framförallt men även av tjejer, av bästa kompisar som man tror ska vara där, dom som man tror att man kan räkna med när det händer något, men när det händer så är något annat mycket viktigare, t.ex. ens kille. Som tur är så har jag faktiskt tre stycken tjejer som jag skulle kunna använda orden "min bästa kompis" om, fast en av dom börjar ärligt talat att bli lite tveksam...
Nu är det i alla fall inte tjejer jag tänkte prata om, utan killar, eller rättare sagt den killen.
Den killen gjorde något strax efter att det tog slut som jag har svårt att glömma och som sårade grymt. Medan vi var tillsammans så gjorde han bara små små saker som jag kunde uppleva som att han gillade någon annan och det tog tid för honom att få fram ordet "förlåt". Men det är inte heller det jag syftade på nu. Veckan efter att vi hade gjort slut så åkte han iväg på eget håll och festade på helgen, den helgen hånglade han även upp en av min bästa kompis kompisar, som jag har träffat någon gång och tyckt om dessutom. När han kom hem talade han om det för att han ville vara ärlig mot mig. Jag uppskattade givetvis ärligheten, men att han hade hånglat upp en brud som jag dessutom kände en knapp vecka efter att det tagit slut mellan oss fick mig att känna mig som ingenting i hans liv, ingenting. Det som vi hade tillsammans och delade, som vi hade så svårt att slita oss ifrån för att vi faktiskt älskade varandra, det betydde uppenbarligen inte mer än att det gick att hångla upp en annan brud bara en vecka efteråt.
Förstå mig rätt, han får verkligen hångla med vem han vill, det är inte så att jag ska ha någon slags ensamrätt på honom, men i det stadiet är allting väldigt känsligt och jag gjorde inte slut för att jag hatade honom. När jag gjorde slut var jag fortfarande kär, men jag kände mig ledsen och nere över att allting var mitt fel. Min skola tog en massa tid, jag hade kvällskurser och övningar som gjorde att jag alltid kom hem sent på kvällarna, jag hade barnkören på onsdagkvällarna, jag jobbade varannan lördag och gick oftast till kyrkan på söndagar. Jag försökte verkligen klistra ihop allt många gånger, ibland hoppade jag över saker bara för hans skull, för att vi skulle få mer tid, men jag räckte aldrig. Han klagade ibland när jag skulle till skolan och några gånger blev jag sen pga det.
Jag är inte övernaturlig på något sätt och när en människa som jag med mycket intressen inte får någon stöttning när man pluggar så hårt utan allt tycks gå en emot då kommer man till slut till en punkt när man inte orkar mer. Där var den punkten. Jag orkade verkligen inte, fast jag vet inte om jag kunde peka ut felet så tydligt som jag kan nu. Distansen till förhållandet gör att man ser problemen ur en annan vinkel.
Men tro mig, bara för att jag ser dom klarare nu innebär det inte att jag glömt allt som var bra och underbart, sagolikt.
Jag älskade honom verkligen och det innebär att saker som det som jag berättade tidigare sårar och det sitter ännu kvar och lär göra det ett bra tag.