Bjärnum
Det börjar kännas som att det var länge sedan jag skrev nu, det kan bero på att jag har vart i Bjärnum (Skåne) och sen jag kom hem så har jag bara varit svintrött. Är fortfarande. Nästan så trött så att när någon petar på mig så börjar jag grina, fast jag har inte gjort det än iaf. Fast det var nära igår, men jag höll mig, jag är verkligen trött på att gråta, har tyckt synd om mig själv tillräckligt.
Jaja, nu till något lite roligare.
Var ju hos Rebecka i Bjärnum som sagt förra veckan (påsklov - "Va? Har inte du påsklov!? Haha! Naa nana nanaa na!"). Hade verkligen en underbart bra vecka, det var bra väder, det var lediga dagar då vi klev upp lite senare än vanligt (så sent blev det inte, vi blev oftast väckta av en biltuta eller grannens hund vid 9-tiden) och sölade oss. Vi drack kaffe till frukosten och sedan begav vi oss iväg någonstans. Två dagar var vi inne i The Big Capital (or not) Hässleholm, väldigt mysig stad. Ena gången var Beckas vän Noomie med andra gången åkte vi in själva. En kväll åkte vi och hälsade på Beckas syster Ida och hennes man Manne (höhö!) vi såg Lejonkungen 3 som var under förväntan, kanske roligare om man ser den igen, men jag trodde den skulle vara roligare. En dag var vi i pingstkyrkan och började sätta ihop vår koreografi som är till Ung Kraft-helgen (snart). Efter en stunds träning blev vi båda väldigt sugna på kaffe, vi gick till konditoriet och tog lite fika, i den goda tron att vi skulle gå tillbaka och träna, den kan jag lova att vi inte gjorde. Vi gick hem till Beckas, åt mat och började kolla på den långa varianten av Stolthet och Fördom med Colin Firth. Wow! Det är allt jag kan säga... WOW!
Två dagar vet jag att det var spelkväll! Första och andra kvällen. Första kvällen fick jag träffa den så väl omtalade Morgan som är Beckas kompis. Ha! Dom beter sig som gifta! Det var inte sista gången jag fick se honom, tråkigt nog :-P
På fredagen åkte vi på ungdomsgrupp i två kyrkor, det var en rolig turné. Vi hann med två andakter, varav en vi blev mer medverkande i - på Beckas initiativ.
Under tiden jag var nere hos Becka så blev även Noomie och Beckas bror Patrick tillsammans, mitt framför ögonen på oss. Det var en rolig och annorlunda upplevelse.
Ja, så det var en skön och trevlig vecka, jag fick träffa Beckas familj och de vänner som hon snackar mest om. Jag får väl medge att jag kände det så lätt att flyta in i gänget och jag gillade stället så mycket att jag nog skulle kunna tänka mig att flytta dit en vacker dag.
Jaja, nu till något lite roligare.
Var ju hos Rebecka i Bjärnum som sagt förra veckan (påsklov - "Va? Har inte du påsklov!? Haha! Naa nana nanaa na!"). Hade verkligen en underbart bra vecka, det var bra väder, det var lediga dagar då vi klev upp lite senare än vanligt (så sent blev det inte, vi blev oftast väckta av en biltuta eller grannens hund vid 9-tiden) och sölade oss. Vi drack kaffe till frukosten och sedan begav vi oss iväg någonstans. Två dagar var vi inne i The Big Capital (or not) Hässleholm, väldigt mysig stad. Ena gången var Beckas vän Noomie med andra gången åkte vi in själva. En kväll åkte vi och hälsade på Beckas syster Ida och hennes man Manne (höhö!) vi såg Lejonkungen 3 som var under förväntan, kanske roligare om man ser den igen, men jag trodde den skulle vara roligare. En dag var vi i pingstkyrkan och började sätta ihop vår koreografi som är till Ung Kraft-helgen (snart). Efter en stunds träning blev vi båda väldigt sugna på kaffe, vi gick till konditoriet och tog lite fika, i den goda tron att vi skulle gå tillbaka och träna, den kan jag lova att vi inte gjorde. Vi gick hem till Beckas, åt mat och började kolla på den långa varianten av Stolthet och Fördom med Colin Firth. Wow! Det är allt jag kan säga... WOW!
Två dagar vet jag att det var spelkväll! Första och andra kvällen. Första kvällen fick jag träffa den så väl omtalade Morgan som är Beckas kompis. Ha! Dom beter sig som gifta! Det var inte sista gången jag fick se honom, tråkigt nog :-P
På fredagen åkte vi på ungdomsgrupp i två kyrkor, det var en rolig turné. Vi hann med två andakter, varav en vi blev mer medverkande i - på Beckas initiativ.
Under tiden jag var nere hos Becka så blev även Noomie och Beckas bror Patrick tillsammans, mitt framför ögonen på oss. Det var en rolig och annorlunda upplevelse.
Ja, så det var en skön och trevlig vecka, jag fick träffa Beckas familj och de vänner som hon snackar mest om. Jag får väl medge att jag kände det så lätt att flyta in i gänget och jag gillade stället så mycket att jag nog skulle kunna tänka mig att flytta dit en vacker dag.
Kreativiteten i mitt blod
Idag har jag vart hos mormor och morfar hela dagen. Det kanske kan låta lite enformigt och det är det väl på sätt och vis, men det är även trevligt och man får alltid härliga samtal med dem eller så får man veta något intressant. Det fick jag idag.
Morfar håller på att fixa en soffa åt mig, en jättefin soffa, den är i princip klar nu, jag skulle bara välja tyg så det gjorde jag idag. Då fick jag följa med in i hans lilla bod som han har ute på tomten, jag fick se soffan och en massa tyger som han haft i åtanke, till slut bestämde jag mig för ett. När jag var klar med det så kollade jag bakom mig, där stod en stol som jag tog ur ett av farmor och farfars förråd när jag skulle flytta till Jönköping. Den är av Gustaviansk stil, en Axstol. Den är fin till ram och form, men någon valde ett väldigt fult tyg till en väldigt ful färg på stolen (grå-grön) och det matchar inte med varann. Så min morfar hade nu en idé om att måla stolsramen ljust grå och sedan lägga på ett annat snyggare tyg. Jag är väldigt engagerad i den här stolen, för jag ser den som en klenod som går till spillo på grund av att ingen har tagit sig an den om den inte får göras om lite.
Min morfar märkte nog det och han plockade fram en präm med bilder på kreationer som han gjort, det var allt från 90-tals soffor i färgerna blått, grönt, gult och orange till riktiga gustavianska soffor och stolar, det var fotöljer och riktiga långsoffor och små soffor och en soffa som han gjort rundad runt ett bord, som en halvmåne (alltså inte runt hela bordet). Det var riktigt häftigt och jag blev väldigt imponerad och när jag tänkte efter så vet jag att de flesta möblerna hemma hos oss har han haft något att göra med.
Jag börjar mer och mer förstå vilken konstnär han är och att han verkligen måste brinna för det han gör, eftersom han snart är 80 år, lider av lättare parkinson och fortfarande vill hålla på. Det leder mig också till tanken att han är uppvuxen på Gotland på landet och att han måste ha haft det svårt med sina föräldrar säkert att leva ut sin dröm om att hålla på med möbler och hur kom han egentligen på detta intresse? Jag måste verkligen fråga honom det, och hur han lyckades att ta sig dit. Det skulle verkligen vara intressant att höra hela hans historia till hur han startade sin firma och hur allting gick till.
Jag börjar också förstå mitt kultur-och konstnärsintresse, var det startar någonstans och varifrån alla mina kreativa gener kommer ifrån och min kärlek för barn och människor i allmänhet och varför jag engeagerar mig i allt.
Morfar är ju tapetserare (en sån som klär möbler) och har koll på de flesta tider och kan se på en möbel om den är från 30-talet eller från 1750. Mormor älskar barn och har jobbat på dagis och har "sjung med ditt barn" i kyrkan. När hon var yngre jobbade hon inom vården. Hon var alltid engagerad i allt. Moster jobbade alltid inom vården och engagerad i det mesta. Både farmor och farfar är pianister, men jag känner inte till någon som var sångare, fast alla sjunger ju mer eller mindre. Men att utbilda sig som jag inom sång, dans och teater är jag nog den första som har gjort. Men kreativiteten sitter i mitt blod.
Morfar håller på att fixa en soffa åt mig, en jättefin soffa, den är i princip klar nu, jag skulle bara välja tyg så det gjorde jag idag. Då fick jag följa med in i hans lilla bod som han har ute på tomten, jag fick se soffan och en massa tyger som han haft i åtanke, till slut bestämde jag mig för ett. När jag var klar med det så kollade jag bakom mig, där stod en stol som jag tog ur ett av farmor och farfars förråd när jag skulle flytta till Jönköping. Den är av Gustaviansk stil, en Axstol. Den är fin till ram och form, men någon valde ett väldigt fult tyg till en väldigt ful färg på stolen (grå-grön) och det matchar inte med varann. Så min morfar hade nu en idé om att måla stolsramen ljust grå och sedan lägga på ett annat snyggare tyg. Jag är väldigt engagerad i den här stolen, för jag ser den som en klenod som går till spillo på grund av att ingen har tagit sig an den om den inte får göras om lite.
Min morfar märkte nog det och han plockade fram en präm med bilder på kreationer som han gjort, det var allt från 90-tals soffor i färgerna blått, grönt, gult och orange till riktiga gustavianska soffor och stolar, det var fotöljer och riktiga långsoffor och små soffor och en soffa som han gjort rundad runt ett bord, som en halvmåne (alltså inte runt hela bordet). Det var riktigt häftigt och jag blev väldigt imponerad och när jag tänkte efter så vet jag att de flesta möblerna hemma hos oss har han haft något att göra med.
Jag börjar mer och mer förstå vilken konstnär han är och att han verkligen måste brinna för det han gör, eftersom han snart är 80 år, lider av lättare parkinson och fortfarande vill hålla på. Det leder mig också till tanken att han är uppvuxen på Gotland på landet och att han måste ha haft det svårt med sina föräldrar säkert att leva ut sin dröm om att hålla på med möbler och hur kom han egentligen på detta intresse? Jag måste verkligen fråga honom det, och hur han lyckades att ta sig dit. Det skulle verkligen vara intressant att höra hela hans historia till hur han startade sin firma och hur allting gick till.
Jag börjar också förstå mitt kultur-och konstnärsintresse, var det startar någonstans och varifrån alla mina kreativa gener kommer ifrån och min kärlek för barn och människor i allmänhet och varför jag engeagerar mig i allt.
Morfar är ju tapetserare (en sån som klär möbler) och har koll på de flesta tider och kan se på en möbel om den är från 30-talet eller från 1750. Mormor älskar barn och har jobbat på dagis och har "sjung med ditt barn" i kyrkan. När hon var yngre jobbade hon inom vården. Hon var alltid engagerad i allt. Moster jobbade alltid inom vården och engagerad i det mesta. Både farmor och farfar är pianister, men jag känner inte till någon som var sångare, fast alla sjunger ju mer eller mindre. Men att utbilda sig som jag inom sång, dans och teater är jag nog den första som har gjort. Men kreativiteten sitter i mitt blod.
Jag älskade honom
Trots att jag ofta är glad nuförtiden så puttrar lite ledsama och arga känslor upp ibland.
Så är det nu faktiskt. Jag har precis blivit påmind om känslan av hur det är att bli bedragen av någon man älskar. Jag har blivit bedragen många gånger av killar framförallt men även av tjejer, av bästa kompisar som man tror ska vara där, dom som man tror att man kan räkna med när det händer något, men när det händer så är något annat mycket viktigare, t.ex. ens kille. Som tur är så har jag faktiskt tre stycken tjejer som jag skulle kunna använda orden "min bästa kompis" om, fast en av dom börjar ärligt talat att bli lite tveksam...
Nu är det i alla fall inte tjejer jag tänkte prata om, utan killar, eller rättare sagt den killen.
Den killen gjorde något strax efter att det tog slut som jag har svårt att glömma och som sårade grymt. Medan vi var tillsammans så gjorde han bara små små saker som jag kunde uppleva som att han gillade någon annan och det tog tid för honom att få fram ordet "förlåt". Men det är inte heller det jag syftade på nu. Veckan efter att vi hade gjort slut så åkte han iväg på eget håll och festade på helgen, den helgen hånglade han även upp en av min bästa kompis kompisar, som jag har träffat någon gång och tyckt om dessutom. När han kom hem talade han om det för att han ville vara ärlig mot mig. Jag uppskattade givetvis ärligheten, men att han hade hånglat upp en brud som jag dessutom kände en knapp vecka efter att det tagit slut mellan oss fick mig att känna mig som ingenting i hans liv, ingenting. Det som vi hade tillsammans och delade, som vi hade så svårt att slita oss ifrån för att vi faktiskt älskade varandra, det betydde uppenbarligen inte mer än att det gick att hångla upp en annan brud bara en vecka efteråt.
Förstå mig rätt, han får verkligen hångla med vem han vill, det är inte så att jag ska ha någon slags ensamrätt på honom, men i det stadiet är allting väldigt känsligt och jag gjorde inte slut för att jag hatade honom. När jag gjorde slut var jag fortfarande kär, men jag kände mig ledsen och nere över att allting var mitt fel. Min skola tog en massa tid, jag hade kvällskurser och övningar som gjorde att jag alltid kom hem sent på kvällarna, jag hade barnkören på onsdagkvällarna, jag jobbade varannan lördag och gick oftast till kyrkan på söndagar. Jag försökte verkligen klistra ihop allt många gånger, ibland hoppade jag över saker bara för hans skull, för att vi skulle få mer tid, men jag räckte aldrig. Han klagade ibland när jag skulle till skolan och några gånger blev jag sen pga det.
Jag är inte övernaturlig på något sätt och när en människa som jag med mycket intressen inte får någon stöttning när man pluggar så hårt utan allt tycks gå en emot då kommer man till slut till en punkt när man inte orkar mer. Där var den punkten. Jag orkade verkligen inte, fast jag vet inte om jag kunde peka ut felet så tydligt som jag kan nu. Distansen till förhållandet gör att man ser problemen ur en annan vinkel.
Men tro mig, bara för att jag ser dom klarare nu innebär det inte att jag glömt allt som var bra och underbart, sagolikt.
Jag älskade honom verkligen och det innebär att saker som det som jag berättade tidigare sårar och det sitter ännu kvar och lär göra det ett bra tag.
Så är det nu faktiskt. Jag har precis blivit påmind om känslan av hur det är att bli bedragen av någon man älskar. Jag har blivit bedragen många gånger av killar framförallt men även av tjejer, av bästa kompisar som man tror ska vara där, dom som man tror att man kan räkna med när det händer något, men när det händer så är något annat mycket viktigare, t.ex. ens kille. Som tur är så har jag faktiskt tre stycken tjejer som jag skulle kunna använda orden "min bästa kompis" om, fast en av dom börjar ärligt talat att bli lite tveksam...
Nu är det i alla fall inte tjejer jag tänkte prata om, utan killar, eller rättare sagt den killen.
Den killen gjorde något strax efter att det tog slut som jag har svårt att glömma och som sårade grymt. Medan vi var tillsammans så gjorde han bara små små saker som jag kunde uppleva som att han gillade någon annan och det tog tid för honom att få fram ordet "förlåt". Men det är inte heller det jag syftade på nu. Veckan efter att vi hade gjort slut så åkte han iväg på eget håll och festade på helgen, den helgen hånglade han även upp en av min bästa kompis kompisar, som jag har träffat någon gång och tyckt om dessutom. När han kom hem talade han om det för att han ville vara ärlig mot mig. Jag uppskattade givetvis ärligheten, men att han hade hånglat upp en brud som jag dessutom kände en knapp vecka efter att det tagit slut mellan oss fick mig att känna mig som ingenting i hans liv, ingenting. Det som vi hade tillsammans och delade, som vi hade så svårt att slita oss ifrån för att vi faktiskt älskade varandra, det betydde uppenbarligen inte mer än att det gick att hångla upp en annan brud bara en vecka efteråt.
Förstå mig rätt, han får verkligen hångla med vem han vill, det är inte så att jag ska ha någon slags ensamrätt på honom, men i det stadiet är allting väldigt känsligt och jag gjorde inte slut för att jag hatade honom. När jag gjorde slut var jag fortfarande kär, men jag kände mig ledsen och nere över att allting var mitt fel. Min skola tog en massa tid, jag hade kvällskurser och övningar som gjorde att jag alltid kom hem sent på kvällarna, jag hade barnkören på onsdagkvällarna, jag jobbade varannan lördag och gick oftast till kyrkan på söndagar. Jag försökte verkligen klistra ihop allt många gånger, ibland hoppade jag över saker bara för hans skull, för att vi skulle få mer tid, men jag räckte aldrig. Han klagade ibland när jag skulle till skolan och några gånger blev jag sen pga det.
Jag är inte övernaturlig på något sätt och när en människa som jag med mycket intressen inte får någon stöttning när man pluggar så hårt utan allt tycks gå en emot då kommer man till slut till en punkt när man inte orkar mer. Där var den punkten. Jag orkade verkligen inte, fast jag vet inte om jag kunde peka ut felet så tydligt som jag kan nu. Distansen till förhållandet gör att man ser problemen ur en annan vinkel.
Men tro mig, bara för att jag ser dom klarare nu innebär det inte att jag glömt allt som var bra och underbart, sagolikt.
Jag älskade honom verkligen och det innebär att saker som det som jag berättade tidigare sårar och det sitter ännu kvar och lär göra det ett bra tag.